Alla har vi varit där och alla har vi upplevt den,... ilskan över ett brutalt risigt spel.
Oavsett om det rör sig om ett galet svårt lir, ett kasst köp eller besvikelsen av att ännu en stortitel blir uppskjuten så vill vi höra om det.
Reglerna är enkla:
1. Få ur dig din ilska,
2. Nämn vilket spel det rör sig om,
3. Använd vilket språk du vill
Förklara din obeskrivliga aggression i kommenteringsfältet.
Vråla ut i:
"PIXELRAGE!"
11 kommentarer:
Följande är något personligt och berör djupet av mitt gaminghjärta. Jag talar om spelvärldens (kanske genom tidernas) största bluff! En genialisk PR-kampanj lyfte det bästa av ett spel som var gjort av kräk och bajs och visade oss guld. Än värre så svalde vi det med hull och hår.
2010 var året som visade oss det största spelbedrägeriet i modernt mannaminne.
Spelet, "Aliens vs Predator", var snyggt, det var brutalt och det sög k*k. Spelets tre kampanjer använde samma banor, då man valde att spela som en marinsoldat bekämpade man aliens på ett diskotek med obegränsad ammo och Xenomorph kampanjen, vilken var den bästa, var även den kortaste. Kontrollen bidrog till migrän snarare än dynamik och musiken, vilken var spelets absoluta höjdpunkt, trappade upp vid rörelsen av en snigel och lämnade oss med konstant paranoia och ett obotligt "wtf".
Det mest skrämmande hos spelet som påstod sig bygga på känsla och skräck kommer dock inte ifrån läskiga utomjordingar. Det kommer ifrån hur spökligt öde servrarna är. Senast jag kollade fann jag en spelare på tre dagar, dessvärre krävdes det sju för att starta mathen...
Trots frustrationen känner jag inte längre vrede vid tanken på "Rebellions" snedknull, endast en besvikelse som inte lämnat mig sedan 2010.
När man nämner "Megaman X" serien så blir folk glada. Det är en välgjord underhållande klassiker till serie. Man kan dock argumentera angående antalet uppföljare. Här kommer min Pixelrage in...."suck" Jag ska inte dryga ut det mer än vad som är nödvändigt. Ok, jag säger det bara. Megaman X5 suuger!
Det sabbar på alla punkter som gör serien bra. Den har en boss som är någorlunda underhållande, resten av dem är bara oinspirerande och inget man inte sett innan. De försöker med någon typ av story men det är överflödigt och dumt. De har något typ av "Perk" system men det är obalanserat och onödigt.
I det andra spelen hittar man kapslar med uppgraderingar genom spelet, du uppgraderingar olika delar av din rustning och blir bättre och bättre. X5 har kvar detta, dock är det inte som innan. Av nån anledning börjar du med den fulla övermäktiga rustningen från X4. (du kan välja att spela som vanliga X men det finns ingen anledning) Hittar du nya uppgraderingar kan du inte använda dem direkt som i de tidigare spelen. Du måste hitta alla innan du kan använda den uppgraderade rustningen. Ok detta hade varit acceptabelt om inte rustningarna slutligen är värdelösa jämfört med den du börjar med och fyller bara funktionen att hitta mer "heart tanks" på banorna för att utöka ditt sammanlagda livmätare.
Det kanske största och värsta felet är att leveldesignen är totalt värdelös, oinspirerande långa korridorer är vad det är. Inte bara detta utan fienderna är bara rehashade från X4, fiende placeringen är också kass. Den ger inget utrymme till skicklighet och på många ställen måste du bli träffad för att ta dig igenom området. Sabbar så flowet i spelet. ILLA!
o nej nej det kommer mer. Nämnde jag att "perk" systemet va obalanserat, jo överlag är det faktiskt obalanserat. Perksystemet är ett dåligt försök, likaså systemet med att bossarna tål mer och blir starkare desto längre in i spelet du kommer. Vilken boss som blir svårast beror alltså på i vilken ordning du väljer att möta dem. Låter bra på papper men släng in en mängd med "Instant kill" fällor på det och du har bara ett ganska frustrerande spel.
Jaha ja här tar man och går i godo för ett spel som resten av världen total dissar och vad får man för det?... En expansion som drar ner hela serien i fördärvet och bekräftar det som resten av världen försökt övertyga mig om!
Jag snackar såklart om Duke Nukem Forever och den djävulska expansionen "The Dr. who cloned me".
På pappret är allt peaches and apples. Spelet vilar på den övermaskulina legenden Duke Nukem och har en story som för våra tankar till Austin Powers och klassiska Sci-fi rullar alá 70-tal.
Problemet är att "The dr. who cloned me" är så dåligt genomfört att om inte den über linjära leveldesignen med kletiga, lågupplösta modeller och enkla texturer tar död på dig så gör den repetativa spelstilen det. Efter tio minuter i dess (jag säger "dess" för spelet förtjänar inget namn) närvaro rycker man fanatiskt tag i displayen och ropar hysteriskt ut "give me the codes Natyla give them to me!" och med "the code" menar jag mina pengar.
Den låga standarden får en att undra om inte spelet utvecklades i någons filkiga lägenhet med luddiga filtar som persienner för fönstrena, något extra contenten sedan bekräftar.
Jag står fast vid att Duke Nukem Forever har ett underhållningsvärde som överväger dess uppenbara brister men detta patetiska försök till en uppföljare är så utomordentligt värdelöst att det enda som skiner igenom skit-filtret är the Duke´s röst som fortfarande är genuin och sjunger ut "I´ve got balls of steel" likt en ängel genom träsket av dynga!
Alone In The Dark serien, vad har de gjort med dig. 4 underbara spel har du låtit komma till ondskefullt liv, men vad är nu detta. "Alone In The Dark 5, du är en skam för spelvärlden, och bör
brinna i helvetet för att utrycka mig snällt. Fast att du suger tjurpung är troligtvis inte ditt fel, det är uppenbarligen en konspiration. Låt mig förklara. Förutom spelets värdelösa sidekick vars enda syfte är att pina skiten ur dig med sina onödiga kommentarer och alla dryga fiender som tar en evighet att döda, så är styrningen det största beviset på spelets undergång. Spelet inspirerar med sitt nya system för att montera ihop föremål till vapen. Vad sägs om klassikern: tändare och sprayflaska. Snart har du ett antal prylar till ditt förfogande innanför jackan (jackan är i det här spelet din inventory). Du möter ett gäng sliskiga småmonster. Du jävlas en aning med dem (komsi komsi!). Monstrerna närmar sig dig ilsket medans du för handen mot dragkedjan för att öppna jackan och ta fram din hemgjorda eldkastare. Jag sa att du öppnar jackan och tar fram din eldkastare. ÖPPNA JACKAN FÖR FAN. Svetten börjar rinna från dinna panna. Nu är monstrerna bara någon meter ifrån att slita dig i stycken, men någon ond kraft hindrar kontrollerna ifrån att låta dig öppna jackan. ÖÖÖPPNNNAAA! Men det går inte. Istället får du fly gråtande och ropande efter mamma, medans du hör monstrerna hånskratta åt dig. Hur kunde det bli så här? Jag vet inte riktigt, men jag vet att det inte är ett oskyldigt misstag. Här är beviset.
Ungefär ett halvår innan katastrofen skulle släppas bjöd spelföretaget in ett par tvspelsreportrar för att testa spelet. Redan då anmärkte reportrarna på den bristfälliga styrningen. Producenten (eller vem fan det nu var) svarade då med sur underton att de har de minnsan tid till att fixa. Jag håller med. Så varför gjorde ni inte det. Det är för att det är en KONSPIRATION. Någon ond kraft vill förstöra Alone In The Dark seriens rykte. Det är därför det även har släppts två pungslickande filmer också.
Nu ska jag sätta mig och tröstspela de gamla goda spelen, sen vill jag aldrig mer höra om det ruttna spelet mer.
Rasande hälsningar,
Mr. oldschool
NEEEEEJ!
När någon säger, "coming soon", eller, "we will be seeing it in a very near future", då snackar man inte om nästa år, då snackar man om högst ett par månader framåt i tiden! Det är nästan lika frustrerande som när någon säger, "nästa Fredag", och menar kommande Fredag.
Men jag vet, varför kan vi inte bara helt skrota logiskt tänkande, banna kalendersystemet, prata rövarspråket och dippa det i tvärtomspråket!?
Då, kanske just då, så slipper man besvikelsen av att hoppas på att få lira ett spel som i själva verket kommer ut lagom tills man kan knyta rosetter av skägget mellan rumpa och framstjärt.
Kom igen nu Aliens Colonial Marines, no more teasing!
AAAARGH!!!
För tillfället sitter jag med det senaste "Serious Sam" spelet framför mig och är nära på att slita ut håret med rötterna!
Hundratals fiender stormar in från alla hörn och kanter och lyckas jag inte ha ihjäl dem alla blir det ingen microrecension. Kruxet är att det är nästintill omöjligt!
Serious Sam BFE likt Serious Sam 2 kan närmast jämföras, rent svårighetsmässigt, med spel ifrån den gamla goda tiden och en viss slutfight med den Lavos, den sista bossen i Chrono Trigger ringer i mitt huvud.
Jag lyckades inte ta mig an förgöraren av världar då men, I'll be damned, om jag inte ska klara en liknande situation nu i vuxen ålder!
TMTIRL=Too much time in real life!
Jag är ett otroligt stort fan utav den berömda Diablo-serien ifrån mången år tillbaka.
När det började ryktas om ett Diablo 3... Ja, jag kände mig väl lika upprymd som de flesta. Men åren gick
och vi såg inte skymten utav Diablo 3. Det glömdes bort och vi fick leva på eftersvärmen ifrån föregångaren.
MEN; År 2012 kom det äntligen. Jag hade försökt att inte bevittna de förhandsvisningar och recensioner
som kom innan själva spelet. Jag ville bevara känslan till det ultimatum det skulle ge mig i spelandets stund.
När jag väl hade köpt, installerat och patchat spelet var det äntligen dags.
Menyn och layouten var lockande. Karaktärerna verkade intressanta. Jag förstod dock inte varför den gamla truppen
ej längre dög - men jag valde min Barbarian och det bar iväg! Jag möttes först utav Blizzards signum: Cutscenes!
Världskända för att vara extremt snygga, välgjorda och med grafik som ligger flera år framåt i tiden. Även denna gång!
När väl spelet kommit igång och jag tog mig igenom Act efter Act så började jag att bli mer och mer besviken.
Jag såg för mycket Warcraft inspiration, animations-loopar, dåligt berättande och för lite av den mystiskt mörka,
storyrika, berättelsen som jag fick uppleva i Diablo 2.
Först och främst... Lesser Evils? Jag vet att de redan var etablerade i D2 som tex. Andariel och Duriel.
Men att nu jaga och frukta dem i nästan ett helt spel? Blah!
Efter att ha besegrat Mephisto, Baal och Diablo: the Prime Evils - så känns det som en dålig uppfäljare att försöka knuffa
omkull deras småsyskon. Å det är bara ännu sämre att dra det kortet som så ånga andra dåliga slut dredan dragit.
Alla forna fiender smälter samman till en... Super-Ultra-Mega-Boss! Å det var heller ingen överaskning att vi skulle möta
någon form utav Diablo. Ja menar - spelet heter Diablo. Och om du strycker på Esc under spelets gång kan du läsa vilka
bossar du besegrat i vilken Act. Du kan även se vilka du inte besegrat. Alltså. När jag startade spelet för första gången och
efter en kvart, tryckte på Esc fick jag se att spelets sista boss var Diablo. Jag visste inte i vilken form. Men det tog inte många
minuter för ens även det var avslöjat. Efter detta fanns inte längre den längtan att klara spelet.
Och att ge de redan billiga bossarna så mycket dialoger gör att både respekten och rädslan för dem försvinner.
Många har sagt att Diablo 3 inte handlar om en välformad story eller något liknande, utan mest om att döda monster. Men jag
tycker, att med en så bra och genomtänkt föregångare kan man inte bara bortse ifrån de aspekterna i nästa spel. Lågt!
Diablo 3 var kanske ett godkänt spel i sig självt, men i jämförelse med Diablo 2 - nej.
Djupa spel, ja men varför inte? Det funkade ju alldeles utmärkt i "Dear Esther" trots att spelet bara var en film på räls där du höll i spakarna, titta men inte röra. Plötsligt dimper "The void" ner framför min datorskärm och seglar likt en liten Amor med sina kärlekspilar framför min näthinna. Javisst, säger jag, varför inte det är ju på rea. Men inte nog med att spelet är djupare än Marianagraven och tar tre dygn att lära sig spela. Det är även drygare än Tomas Tranströmers samlade dikter från 54.
Trots det bottnar mitt raseri inte i spelets struktur eller tabbar. Det bottnar i att spelet är så vansinnigt beroendeframkallande att en Microrecension väntar kring hörnet. Man kan helt enkelt inte sluta spela skiten, "AAaaargh!!!".
Jag minns ett företag vars fantasi förde tre vilsna vikingar genom godisland och rymdskepp. Ett företag som revolutionerade spelvärlden med titeln "Warcraft" och som skakade om den rejält med releasen av "Starcraft". Men detta var innan en viss Samwise Didier satte sin penna till papperet och slängde det kladdiga resultatet i ansiktet på Blizzards kreatörer. Det var innan denna illsinta häxmästare hjärntvättade dessa underbara genier med manga influerade bauta armar med tio biceps och underarmar större än karaktärens lårmuskler. Starcrafts Genestealers (zergs) av kött och slem blev gigantiska purpurfärgade insekter med röda ögon och Diablos mörka hålor blev färggladare än pridefestivalen. Då mitt fortroende för dessa spelmakare troddes ha sinat till fullo så släpper de nu spelvärldens Hiroshima bomb av hästdynga och det kvarvarande förtroendet begår självmord. Det är inget mindre än en ny expansion till, det mer än ofantligt populära, "World of warcraft" och bland monstruösa orcer och steroidinfluerade människor trillar nu pandor med bambuhattar ner och utövar kung fu i sann Disney manér. Jag måste erkänna att plötsligt känns hoppet för Blizzards mognad avlägsnare än en ordentlig svensk sommar då Mists of fucktardia nu närmar sig spelhyllorna.
För sisådär ett år sedan snubblade jag över någonting riktigt häftigt. Ett team nobla spelutvecklare var ifärd med att tutta liv i de mer än länge utdöda dinosaurierna. Inte nog med detta så skulle vi som spelare bli beväpnade med eldvapen och möta dessa förvuxna fåglar i både djungler och Jurassic Park influerade installationer.
Grafiken såg lovande ut, gameplayet var nytänkande och jag är nog inte ensam om att påstå att ett flertal slumrande barnhjärtan fylldes av extas i samma stund som en T-rex gjorde entré på skärmen under den första trailern.
Efter tusentals smygtittar på Primal Carnage hemsida verkade spelet efter ett tag lika utdött som dess protagonister. Men så en vacker dag sparkade jag igång Steam och vad fick jag se? Jo inget mindre än de sylvassa tänderna hos en varelse med alldeles för små armar jämförelsevis med sina ben. Primal Carnage hade så äntligen släppts. Lönen som var planerad att snålas in blev genast tunnare och mitt hjärta berikat.... Trodde jag....
Det ooptimerade spelet smålaggade vid varje sväng, spelmekaniken var planare än en flat-line och vapnen mindre realistiska än laserpickadollerna från Star Wars episod VI.
Senaste gången jag kände mig mer besviken var då Aliens vs Predator landade på min dator 2010. Ett tillfälle jag inte tänker gå djupare in på då såret fortfarande är för färskt.
Skicka en kommentar